Varför inte? Många av oss fastnade för deras låtar redan på 1990-talet och för min del släpade mina öron mig bokstavligen till deras låtar.
Då, nyskild, bränd av misstag, skör och vilsen, upptäckte jag att låtarna innehöll mer än det vanliga bruset av ordvurpor utan punkt i andra band.
På många sätt är det att se tillbaka på saker man gjort och chanser man inte vågat ta, och klarat, bryta sig ut, från mörkret i oss.
För min del var det nog just låten med titeln 747 som fick mig att släppa rädslan lägga ut pengar för ännu en okänd CD, ”Isola” med 11 låtar, 1997.
Jocke Berg’s lite spruckna röst, gäll nära att spricka i samklang med bandets känsla för detaljer och stämningar. Det är då det blir så gruvligt bra. Inspirationen kommer från en Poet dessutom som bandet även hade en spelning med 2003. Nämligen Bruno K Öjer som nyligen publicerat ännu en diktsamling värd att ta del av…
En annan låt från albumet ”Jag är inte längre rädd för mörkret” som jag älskar är ”999” – kanske inte lika uppmärksammad men den tar oss ur det mörka, det vi inte vill se. Hela deras låtskatt är nästan utan några bottenlåtar. Alla är som de lever än. Hur långt vi än går.
Det ser faktiskt ut som det var en tanke med att de just gav titeln för sin avskedsturné 2016, ”Då Som Nu För Alltid”.
Lite halvtorra fakta:
Kent debuterade med sitt självbetitlade album 1995, men det var först med Verkligen (1996) och Isola (1997) som de slog igenom på allvar. Deras sound utvecklades från indierock med inspiration från britpop och shoegaze till mer elektroniskt influerade skivor under 2000-talet, där Vapen & ammunition (2002) blev en milstolpe. På senare år experimenterade de ännu mer med synthar och digitala element, som på Tigerdrottningen (2014) och avskedsalbumet Då som nu för alltid (2016).
Textmässigt har Joakim Berg skapat en unikt språk med detaljer som är nära fulländning med komprimerade poetiska bilder. Fragmentariska berättelser skildrar ensamhet, kärlek, utanförskap och samhällets förändringar. Under 90-talet och tidigt 2000-tal beskrev de den svenska småstadens tristess och känslan av att vara fast i en monotoni som var svår att bryta sig loss från. Album som Du & jag döden (2005) och Tillbaka till samtiden (2007) speglar en värld där individualismen växer, och där kärlek och gemenskap ofta känns flyktig. Kents texter är ofta melankoliska och nostalgiska, men med ett existentiellt djup som gör att de fortfarande känns glimrande aktuella. I och med skivor som En plats i solen (2010) och Tigerdrottningen (2014) började Kent kommentera det politiska och samhälleliga klimatet allt mer. Låtar som “La Belle Epoque” och “Den vänstra stranden” kritiserar också vårt land som blivit kallare, med ökande segregation och växande nationalistiska strömningar.
TESLA OWNERS SWEDEN – Nestor AB – VUEF.se – Energy Evolution Center – Sero.se